Minuter av Mitt Liv

Tanken är att jag ska lägga upp lite noveller under den här sidan. Alla noveller kommer att innehålla upplevelser och händelser under ett visst antal minuter.
Det är iaf tanken. Vi får se hur många det blir men här är den första!

Sextio Minuter av Mitt Liv - Viruset

Mitt namn är Klara. Jag föddes i Kalmar 1989. Det ingen visste då var att om 23 år var mänskligheten på väg att utplånas, snabbt! Det skulle bara ta några månader innan hela städer blev ödelagda och en mindre stad som min gamla, den var borta på någon månad. Jag hade tur, tur som lyckades fly.
Även om jag har klarat mig hittills är faran inte över. Jag är i ständig övervakning, rädsla och nervositet. Men min envishet att överleva har fört mig till där jag är idag. Jag vägrar att se döden i ögonen. Mitt liv ska inte få sluta som alla andras! Jag ska ta mig hela vägen till kusten för att sedan ta mig till fristaden. Jag är inte helt säker på att den verkligen existerar, men den ger mig hopp och ger mig mitt viktigaste medel, rörelse. Min policy har blivit att aldrig stanna längre än 24 timmar på samma ställe. Oftast försöker jag hitta ett säkert ställe att sova på och det första jag gör när jag vaknar är att snabbt komma på benen och lämna platsen så fort som möjligt.
Jag är på väg norrut. Jag måste ta mig till treriksröset, för att sedan följa på norsk mark norrut, rakt upp, till havet. Efter vad jag hörde när jag började min resa ska det finnas en större båt som avgår en gång om dagen. När jag väl är på båten har jag gjort min resa, jag är i säkerhet!
Spänningarna släpper ju längre norrut jag kommer. Det blir större utrymme att röra sig fritt på eftersom städerna ligger glest och det är större avstånd mellan städerna. Där emot får jag se upp med alla småbyar som jag korsar. Oftast kan jag gå runt dem för att inte utsätta mig för fara. Men ju längre norrut jag kommer desto längre måste jag gå och det blir svårare att hitta ett tryggt ställe att övernatta på.
På vägen har jag samlat på mig ett och annat. Jag försöker ha så lite som möjligt på mig för att det ska vara lätt och smidigt att ta sig fram. Jag har förståss stött på ett och annat fordon och ta mig fram med, men efter ett tag så tar även bensinen slut. Mat är ett annat problem som även det tar slut. När maten sinar måste jag ta mig in till städerna och försöka hitta en mataffär. Det är där man fortfarande kan hitta lite mat. Det är konserver, kakor, knäckebröd, och pulverprodukter mest. Alla färskvaror har hunnit bli dåliga eller ruttnat. En sak som gör det riskfyllt att vistas i mataffärer. Det ruttna köttet.
Jag är inte den enda som är på flykt.
Jag har stött på en och annan men valt att fortsätta själv. Det är bäst, nya vänner kan jag skaffa när jag är utom fara. Jag vill inte ta ansvar för någon annan eller för att någon inte kom fram hela vägen. Jag får inte ge vika för de bestämmelser jag gjort för mig själv och andra.
Jag har tagit mig ungefär halvvägs genom Sverige. Den svenska fjällkedjan har börjat dyka upp så smått runt om mig. Något som är bra med fjällkedjor är att du slipper leta efter vatten. Det finns kring bergen och är så frisk att det inte finns något bättre. Kranvatten är inte ens att tänka på. Vattnet har stått stilla så länge att det inte går att dricka. Mitt matförråd börjar smalna och jag skulle behöva komma till en by eller liknande.
Jag stapplade genom skogen och höll mig ändå så jag kunde se vägen någorlunda. Jag kände ett behov av att läsa vägskyltarna även om jag hade karta och kompass med mig. För någon mil sedan svängde jag av mot någon by. Jag hade fyra kilometer kvar till bygränsen. Jag hoppades på att det skulle finnas en affär där jag kunde plocka på mig lite mat.
Stapplandes genom skogen tornade ett rött hus upp ett par hundra meter framför mig. Jag stannade till och slängde av mig ryggsäcken samtidigt som jag spetsade hörseln och tittade mig omkring. Jag lät min pappas gevär hänga kvar på ryggen, i nödfall hade jag en pistol i bältet jag lyckats plocka upp på en polisstation. Allt verkade förhållandevis lugnt. Fåglar kvittrade i det soliga vädret och svaga surranden från insekter. Jag hivade upp kikaren jag hade i väskan och riktade den mot huset. Inget syntes, det verkade fritt fram men man kunde aldrig vara nog på sin vakt, det avgjorde att jag lät kikaren hänga runt halsen innan jag slängde upp ryggsäcken på ryggen igen och gick vidare.
Strax innan huset tornade en stig upp sig som jag följde. Med jämna mellanrum plockade jag upp kikaren för att kolla att jag inte skulle stöta på några hinder. När jag kom fram till huset stod ett stort grönt fundament framför mig. Jag såg uppåt och kände igen det som en lift. Jag måste ha kommit till en skidanläggning. Drivstationen till liften var mörkgrön, den hade börjat rosta och det hade runnit rost ner för stationen. Jag gick runt stationen, under motorn satt en orange skyllt, ”Self Loading” stod det på den. En symbol i form av en sträckgubbe med ett ankare och stavar i ena handen var under texten. Jag såg upp i liftgatan. Inget syntes till och det var nästan läskigt tyst runt omkring mig. Jag backade bort och klev vidare mot lifthuset. Som ett mirakel var inget av fönstren sönderslagna. Jag kikade in genom det för att se något men det var svårt då de blivit immiga och smutsiga. Ett verktyg stod lutat mot husväggen och jag slog sönder fönstret så jag skulle kunna få upp låsen på dem. Jag hoppade in genom fönstret. Efter att noga genomsökt huset hittade jag inget av värde, en pistkarta så jag kunde lokalisera mig på anläggningen och började gå mot nästa lift. Varje gång jag kom till en ny lift sökte jag igenom lifthusen, hela tiden på min vakt.
Jag följde pistkartan till receptionshusen och shoppen. Det var ett stort område, jag skulle kunna kalla det ett litet centrum för anläggningen. Innan jag stapplade in mer på området fingrade jag upp min kikare igen. Jag såg en och annan varelse, förruttnade med öppna sår som täckte kroppen på dem. Deras kläder var sönderrivna och smutsiga. Alltid på jakt efter något som liknade mat. Så här långt norr ut kunde det nog äta vad som helst. Viruset gjorde att de angrep oss som inte var smittade. Aggressiva, våldsamma och beredda att döda. Men hellre dö en bli biten. Ett bett skulle orsaka plågor och smärta i dagar för att sedan muteras till en varelse jag inte ville vara. Beroende på hur viruset verkar på kroppen desto längre lever man, dock utan egen vilja eller känslor.
Jag slet fram min pistol för att vara beredd och såg till att ha ammunition lättåtkomligt. Jag begav mig nerför berget mot husen. Skulle jag börja skuta skulle de börja dras till mig. Lustigt nog tog jag mig in på kontoret utan att behöva använda mitt vapen. Jag klev in i ett av kontorsrummen och låste dörren. För att tag kunde jag känna mig trygg. Jag tittade igenom lådor och rotade i pärmar för att hitta något av värde. Jag kom på mig själv att leta efter ingenting. Det fanns helt enkelt inget av värde här. Det var lika bra att går vidare.
Dörren öppnades med ett klick och jag satte ut huvudet, lyssnade noga och satte ut foten, beredd med pistolen. Plötsligt hörde ett högt groll, nästan som på metalkonserter. En av dem stod framför mig. Jag såg bakåt men det fanns ingen stans att ta vägen förutom framåt. Jag höjde pistolen och tryckte av, följt av ett alltför högljutt pang. Varelsen föll ihop men samtidigt började dova ljud komma från andra änden av huset. Jag var tvungen att ta mig ut snabbt. Skottlossningen tycktes driva med sig fara. Adrenalinet pumpade och jag kunde nästan höra hjärtat slå fortare och fortare. Jag stapplade genom korridoren och in på ett rum. Fönsterlöst, inte vad jag hade räknat med. Ut genom dörren igen, bortåt och ut genom entrédörren. Utan att ha tittat ordentligt stod det minst tjugo av dem utanför dörren. I ren panik började jag skjuta, ett skott efter det andra. De tände till och kom mot mig. Flippa inte ur, flippa inte ur, tänkte jag och släppte pistolen där jag stod. Jag backade aningen men det tog stopp av väggen medan de kom närmare. Jag kunde känna det ruttnade köttet, såg de öppna och flera cm djupa såren. Det hängde köttslamsor från deras armar och det rann var ur ögonen som såg ut som om de skulle hoppa ur skallen på dem. Hårlösa med hela ansiktet insjunket och på många av dem hade läpparna lossnat.
Jag skulle inte dö nu! Det var det sista jag skulle göra. Jag skulle ta mig till den där jävla båten! Så jag började skjuta. Det skvätte både blod och köttslamsor. Att de ens kunde leva i det tillståndet. Men de var för många och geväret för slött, jag hann inte ladda om ordentligt innan de var på mig. Jag föll till marken trots att jag var tryckt mot väggen. De började dra i fötterna och i mina armar innan ett fruktansvärt ski lämnade mig. Smärtan spred sig från benen och uppåt. Jag kunde inte tänka klart. Jag samlade ihop mig, jag visste att det var för sent för mig. Jag lyfte mitt tunga huvud, jag såg suddigt men jag kunde urskilja att de hukade sig över mig, de slet bort köttdelar från mina ben medan en del av den satte tänderna i mig. Det var det sista jag såg innan jag kollapsade. Det var slutet på min resa och allt jag hade hoppats på. Jag slapp i alla fall att bli en av dem!