Femtio nyanser av frihet: Kapitel 17-18

Saras kommentarer:

Jag skrev att i förra boken hade vi alldeles för många sidospår, de tar inte riktigt slut i den här. Problemet med dem här är att det händer så långsamt att det är svårare att skriva de här små sammanfattningarna/kommentarerna om dem. Boken är så utdragen att man skulle kunna hoppa över hälften och ändå komma ut med hela handlingen intakt. Jag läste någonstans att den som redigerade böckerna hade dessa regler att leva efter: 1) det ska gå snabbt, 2) se till att James alltid är nöjd, 3) allt som James vill ha kvar ska stanna kvar. Jag tycker det är roligt att både Bissen och jag flera gånger har kommenterat kring att det inte verkar som den här boken är redigerad allt utan bara har tagits direkt från internet till bokform. Och vi hade rätt! Den har inte genomgått en riktig redigering med röda märken i kanterna, men hela stycken överstrukna eller med stora frågetecken i marginalen. De här böckerna har bara gått igenom en stavningskontroll och ingenting annat.

I alla fall, de där sidospåren jag pratade om: just i de här kapitlen flyttades fokusen från Anas svåra vardag med att leva med en våldsman till att hennes pappa har hamnat på sjukhus. Och eftersom jag är ganska intresserad av sjukvård och har viss koll på medicin (då det är någonting jag har växt upp med då familjemedlemmar jobbar inom just vården och jag har läst ett år på universitet med inriktning just medicin) så tänker jag fokusera på hur Rays sjuktillstånd beskrivs. *host host* Det kommer fram att Rays diafragma tog skada och att de trots att Ray nästan blödde ihjäl och fick hjärtstillestånd så lyckades de rädda mjälten. Bullshit. Om det fanns risk att Ray skulle förblöda på operationsbordet och att han fick hjärtstillestånd skulle kirurgen skita i den där mjälten. En mjälte har inte riktigt samma prioritet som hjärtat under en krissituation. Kanske har James tittat alldeles för mycket på Grey’s Anatomy och tänkte att när filmen blir gjord kan Shonda Rhimes komma in och regissera den scenen. De kanske till och med kan skriva om lite i filmen så scenen utspelar sig på Seattle Grace. Någonting annat är att Ray tydligen flyttade från ett sjukhus till det akutsjukhus han är på nu innan de rättat till den inre blödning han hade, inte ens om han hade läkare med sig i den där helikoptern. Man måste se hitta vart den där inre blödningen är först för att veta om hur man ska agera för att minska dess effekter. Man kan inte bara öppna upp en bröstkorg och sedan säga shit när de väller ut blod. Men vad fanns det för mening med att han skulle flyttas till ett sådant akutsjukhus överhuvudtaget? Hans problem med mjälten och diafragman räknas inte som tillräckligt stort för att han skulle behöva ta sig till ett specialistsjukhus, han hade skador som mindre sjukhus är kapabla att ta hand om också.

Sedan är det läkaren. Han säger att tillståndet för Ray fortfarande är kritiskt och att han inte vet hur det kommer sluta för kära Ray. Han säger att bara Gud kan veta hur hela det här kommer att urarta sig. Man kan inte säga det. Inte ens i skenheliga USA kan en läkare gå så lågt som att säga så. Han ska vara professionell och objektiv och säga att de inte vet någonting om situationen men att de väntar och ser hur kroppen reagerar. Ray är redan i en koma för att hans kropp ska få återhämta sig efter operation, och han bör helt enkelt säga att de väntar och ser hur hans kropp reagerar på det trauma som han utsattes för under hjärtstilleståndet. Om läkaren skulle säga någonting till Ana istället så vore det istället att förbereda henne på att hennes pappa nu kan ha hjärnskador med tanke på den olycka han varit med om och att
han utsattes för stora risker med sitt hjärtstillestånd och blodförlusten. Men chansen att Ray kommer få några bestående hjärnskador är minimala, det vore inte så sexigt om Ana fick en grönsak till pappa, och det är det sexiga som är viktigt i den här boken. 


Mina kommentarer:

Jag vet inte om Christan är allmänt tankspridd i de här två kapitlen eller om han faktiskt bryr sig om Ana. För i de här två kapitlen är han ingen skitstövel. Dessvärre är han så sjukt tråkig att man knappt märker att han är där.

Varvid det gäller ändlös väntan och oro på att tiden ska gå förstår jag inte varför James valde att spola tiden i rasande fart via mail och hintar om sex med leksaker istället för att låta två väldigt tråkiga kapitel fortgå utan något som helst sex. Är inte det här en sexbok? Generellt sett tycker jag att James i den tredje boken har börjat släcka lampan lite väl ofta. Varför? För att lämna fantasin till läsaren så hon slipper göra jobbet? Blev hon tillslut också trött på allt sex eller tog hennes fantasi slut när det här verkligen inte är BDSM på något plan…?

Dessvärre löser sig inte problemet genom att Ana går och undrar varför Christan inte har rört henne på ett och ett halvt dygn. Jisses människa, när blev du också sexmissbrukare *suckar*. Tänk på den stackars mannen, han är redan förvrängd och han är kluven över hur han ska hantera Anas sorg över sin pappa som ligger inlagd. Han kanske har annat att tänka på än att tillfredsställa henne med sexuella fantasier för en gångs skull.

Jag kan inte mycket om medicinska saker, men borde inte, i alla fall José ligga inne för övervakning om han ”fått en smäll i huvudet”, jisses det var en bilolycka. En smäll i huvudet känns inte som om de släpper honom i första taget. Men å andra sidan fungerar ju inte sjuksystemet lika här och där…

[Kapitel 15-16]