Idag slogs jag av en lätt "obehaglig" och mindre uppmuntrande tanke.
Det är faktiskt så, att jag aldrig någonsin mer i hela mitt liv, kommer att sitta tillsammans med mina kompisar och prata på lektionen trots att vi ska jobba, sitta ute på gräsmattan och sola och kasta gräs eller "plugga", vi kommer inte att sitta i matsalen och prata, vi kommer inte gå på lektioner tillsammans, kulturarna kommer inte ha sina flummiga lektioner med Per Linder, eller Per aka Historauppslagsverk, eller sitta och försöka analysera abstrakt konst som någon annan skulle tycka är färgkluttar, sneda sträck och penseldrag.
Vi kommer inte att hänga i mediateket, utanför D 367 eller någon annan stanns på skolan. Vi kommer inte att vandra runt och skvallra och vi kommer inte att fnittra galet i korridoren.
Min gymnasietid, har varit den bästa tiden i mitt liv så här långt, det har varit jobbigt det har varit tråkigt, det har varit pinsamt, tankspriddhet,längtan, feghet, slöhet, ovilja etc. Men det har också varit otroligt, roligt, lärorikt, trevligt, roliga pinsamheter, nyttigt, underbara kompisar, lärare och lektioner. Mysiga håltimmar, underbara timmar i solen på gräset, D367, förvånande, roligt och intressant skvaller, vandringar genom korridorer och den speciella känslan när en klass åker på studieresa.
För jag kommer sent att glömma, västgöta- och östgötaresan, och för att inte nämna Rom som var underbart och början på något nytt. Fem dagar i staden där civilisatioen började och min utbildning bygger på, för att bara nämna en sak.
En sak är säker och det är att jag kommer att komma ihåg min gymnasietid med glädje, för det finns INGET som jag skulle vilja ändra på.
1 kommentar:
Nu blir jag alldeles rörd och deprimerad... *snyft*
Skicka en kommentar