Det känns som om jag är tillbaka i ett stadium jag befann mig i för tre år sedan. Då saker bara gick åt pipan. Jag grät och grät och grät. Jag grät mig till sömns, jag grät på helgerna, jag grät när jag kom hem efter skolan. Mina nära vänner vet vad det berodde på.
En tung tid med ofrivilliga motgångar. Händelser som byggdes på hög som när man bygger ett torn av kapplastavar, tillslut måste tornet rasa, lixom jag som bröt ihop var och varannan dag.
Just nu vill jag bara hem. Jag längtar hem till min säng, brödsmulorna på bordet, pappas för tunna ostbit som egentligen borde slängas, mammas mat och allt som har med hem och göra.
1 kommentar:
♥
Skicka en kommentar