Well, since I finished my last one I thought that "What the hell, write another one!"
(Like I don´t have anything else to do... because I haven´t...)
Anyway, since I am so nice I will post my prologue so you can read it... if you want.
Prolog
”Sabina, du
gör mig nervös!”, hon höll hårt i hans handled och släpade honom längs
hotellkorridoren. I hennes andra hand dinglade den svarta handväskan. Vad
skulle hon säga, hur skulle han reagera? Han ville inte det här. Han hade sagt
det själv när hon frågat. ”Det skulle inte funka, du kan inte tvinga mig att
välja… jag VILL inte välja”, exakt så hade han sagt, hon kom ihåg det som om
det var igår. Så var det inte, i själva verket hade hon frågat på skoj men han
hade tagit det högst seriöst. Och nu, nu var hon själv förvirrad. Hon hade
gråtit över det, varit förbannad och osäker. Men hon kunde inte, hon kunde inte
genomföra det. Det kändes grymt.
Han snubblade över sina egna fötter när han inte kunde ta ut stegen ordentligt efter henne. Han kanske inte behövde välja, det kanske inte behövde vara så brutalt som det lät. Hon skulle väl kunna vara med bandet ändå? Hon vägrade göra det här utan honom. Det gick inte bara.
”Snälla Sabina, jag har en intervju, jag måste förbereda mig”, kved han men hon svarade inte på hans vädjan. Hon fiskade upp nyckelkortet till deras rum och det pep till i låset. De klev in och hon började stappla runt i rummet. Nervositeten sköljde över henne. Hon kände sig varm och händerna klibbade mot varandra när hon satte ihop dem.
”Men snälla du”, började han. ”Nu får du ta och lugna ner dig”, fortsatte han när hon dragit händerna genom håret ett par gånger för mycket. Hon tog ett djupt andetag. Han kom fram till henne, tog ett mjukt tag om hennes handled och fiskade in henne intill sig. Hans värme kändes behaglig och hon såg upp i hans bruna varma ögon. Hon lugnade sig en aning, men hennes mörkt blå ögon sprutade av oro och ängslan.
”Så, vad är det?”, sa han lugnande, men hon kände på sig att han var näst intill lika nervös som hon. Sabina blundade och svalde.
”Jag…”, han nickade uppmanande. ”Du måste vara med mig på det här, jag kan inte göra det utan dig!”, det tjocknade i hennes hals och ögonen tårades.
”Du behöver inte oroa dig! Jag älskar dig”, viskade han till henne. Men själv undrade hon om han fortfarande skulle göra det efter bomben hon just skulle släppa. ”Seså, berätta nu”, han strök hennes båda armar och hon fick böja ordentligt på nacken för att se hans ansikte. Han var ovanligt lång och hon ovanligt kort vilket inte förbättrade saken.
”Vi… jag…”, hon blundade och knep ihop ögonen innan hon fortsatte. ”Jag är gravid”, sa hon snabbt och öppnade ögonen, stirrandes ner i golvet. Hon kände hur hans grepp om henne försvann och när hon såg upp på honom hade han backat bort från henne och landat i sängen. Han såg tomt ut i luften och hon undrade vad han tänkte.
”Säg något, snälla”, viskade hon och tog ett steg mot honom. Han vred sakta upp huvudet och såg på henne.
”Jag vet inte vad jag ska säga”, sa han lågt. Sabina kände hur tankarna började snurra i huvudet.
”Lämna mig inte”, viskade hon nästan ohörbart medan hon pillade på fransarna till schalen hon hade på sig.
”Vad sa du?”, frågade han och reste sig från sängen. Tystnaden spred sig i rummet.
”Det var bara det att du har sagt att du inte kan välja, mellan musiken och ett barn, och jag kan inte göra det här själv och jag var på väg att ta bort det men när jag kom dit kunde jag inte göra det och nu…”, hon snyftade till och tårarna rann som vattenfall ner för kinderna på henne. ”… och nu vill jag inte att du ska lämna mig för att du inte tror att du klarar båda sakerna och…”, nu hyperventilerade hon och hennes lilla kropp skakade värre än någonsin. Han gick fram till henne där hon stod med händerna för ansiktet och grät. Sabina kände hur hennes kropp omslöts av hans varma armar och kramade om henne hårt. Han satte ansiktet mot hennes huvud, drog in hennes doft och kysste henne på hjässan.
”Jag kommer inte att lämna dig”, viskade han mot hennes huvud. ”Vi klarar det här tillsammans, vi löser det”, fortsatte han och hon såg upp på honom. Hans läppar formades till ett leende.
”Är det säkert?”, frågade hon fast hon inte behövde och han nickade.
”Det är säkert.”, hans bruna ögon log mot henne och han böjde sig ner för att kyssa hennes mjuka läppar. ”Vi kommer bli en jättefin liten familj”, sa han och skrattade till och deras ögon möttes.
”Du ska bli pappa Tom”, sa hon tyst och han nickade.
Han snubblade över sina egna fötter när han inte kunde ta ut stegen ordentligt efter henne. Han kanske inte behövde välja, det kanske inte behövde vara så brutalt som det lät. Hon skulle väl kunna vara med bandet ändå? Hon vägrade göra det här utan honom. Det gick inte bara.
”Snälla Sabina, jag har en intervju, jag måste förbereda mig”, kved han men hon svarade inte på hans vädjan. Hon fiskade upp nyckelkortet till deras rum och det pep till i låset. De klev in och hon började stappla runt i rummet. Nervositeten sköljde över henne. Hon kände sig varm och händerna klibbade mot varandra när hon satte ihop dem.
”Men snälla du”, började han. ”Nu får du ta och lugna ner dig”, fortsatte han när hon dragit händerna genom håret ett par gånger för mycket. Hon tog ett djupt andetag. Han kom fram till henne, tog ett mjukt tag om hennes handled och fiskade in henne intill sig. Hans värme kändes behaglig och hon såg upp i hans bruna varma ögon. Hon lugnade sig en aning, men hennes mörkt blå ögon sprutade av oro och ängslan.
”Så, vad är det?”, sa han lugnande, men hon kände på sig att han var näst intill lika nervös som hon. Sabina blundade och svalde.
”Jag…”, han nickade uppmanande. ”Du måste vara med mig på det här, jag kan inte göra det utan dig!”, det tjocknade i hennes hals och ögonen tårades.
”Du behöver inte oroa dig! Jag älskar dig”, viskade han till henne. Men själv undrade hon om han fortfarande skulle göra det efter bomben hon just skulle släppa. ”Seså, berätta nu”, han strök hennes båda armar och hon fick böja ordentligt på nacken för att se hans ansikte. Han var ovanligt lång och hon ovanligt kort vilket inte förbättrade saken.
”Vi… jag…”, hon blundade och knep ihop ögonen innan hon fortsatte. ”Jag är gravid”, sa hon snabbt och öppnade ögonen, stirrandes ner i golvet. Hon kände hur hans grepp om henne försvann och när hon såg upp på honom hade han backat bort från henne och landat i sängen. Han såg tomt ut i luften och hon undrade vad han tänkte.
”Säg något, snälla”, viskade hon och tog ett steg mot honom. Han vred sakta upp huvudet och såg på henne.
”Jag vet inte vad jag ska säga”, sa han lågt. Sabina kände hur tankarna började snurra i huvudet.
”Lämna mig inte”, viskade hon nästan ohörbart medan hon pillade på fransarna till schalen hon hade på sig.
”Vad sa du?”, frågade han och reste sig från sängen. Tystnaden spred sig i rummet.
”Det var bara det att du har sagt att du inte kan välja, mellan musiken och ett barn, och jag kan inte göra det här själv och jag var på väg att ta bort det men när jag kom dit kunde jag inte göra det och nu…”, hon snyftade till och tårarna rann som vattenfall ner för kinderna på henne. ”… och nu vill jag inte att du ska lämna mig för att du inte tror att du klarar båda sakerna och…”, nu hyperventilerade hon och hennes lilla kropp skakade värre än någonsin. Han gick fram till henne där hon stod med händerna för ansiktet och grät. Sabina kände hur hennes kropp omslöts av hans varma armar och kramade om henne hårt. Han satte ansiktet mot hennes huvud, drog in hennes doft och kysste henne på hjässan.
”Jag kommer inte att lämna dig”, viskade han mot hennes huvud. ”Vi klarar det här tillsammans, vi löser det”, fortsatte han och hon såg upp på honom. Hans läppar formades till ett leende.
”Är det säkert?”, frågade hon fast hon inte behövde och han nickade.
”Det är säkert.”, hans bruna ögon log mot henne och han böjde sig ner för att kyssa hennes mjuka läppar. ”Vi kommer bli en jättefin liten familj”, sa han och skrattade till och deras ögon möttes.
”Du ska bli pappa Tom”, sa hon tyst och han nickade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar