Kö, Status-Ingemar, hysteri och verklighet!

Vi vaknade tidigt på torsdagen för att massa oss iväg till Globen och kön. Vi kom dit vid 7.00 då det var sagt att man fick börja köa. Så där skulle vi nu sitta i tolv timmar. Av någon anledning blev den lite händelserik.
Först och främst så fick vi en bra plats intill väggen och på rätt sida om väggen, fick vi mindre trevliga erfarenheter av på eftermiddagen och för det andra innanför en avspärrning. Men där käka vi frukost i alla fall och lunch.
Fram till tolv var allt bra och vakter hade hela tiden gått utanför kravallstaketet och kollat så vi hade det ok. Men det var då som hela flocken av människor fick panik.

En grupp tjejer längre fram i kön hade något som blåste iväg så fem av dem reste sig och sprang efter det och då trodde ju resten av kön att den hade börjat röra på sig så nu stod vi där klockan tolv, hopträngda och inget skulle hända förrän om sju timmar. Vad gör vi?

En av kövakterna, senare kallade för "pondus-Ingemar", knallade då förbi och frågade varför vi i helvete hade ställt oss upp och sa att viss det var bra att vi hade trängt ihop oss för att vi håller värmen bättre. Sen ville han att vi skulle sätta oss ner för att vi skulle kunna sätta oss ner så var dem längst bak tvungna att backa, något dem inte gjorde... så då blev inte Ingemar glad.
Så vid ett kom han ingen efter att ha varit borta ett litet tag och sa att den som inte satte sig ner tänkte han inte släppa in och hela folksamlingen flög ner på backen. Efter det blev vi flyttade i sektioner till andra sidan väggen där det var betydligt kallare, blåste och snöade mer än på andra sidan. Där satt vi sen och insläppet började inte när det skulle så där stod vi och frös. Men värst av allt var nog tårna och fingrarna.
När man böjde fingrarna kände man hur knogarna sprack upp och sved. Tårna kände man inte och händerna var precis fnasiga.

Men frysandet var så värt det! När dem kom ut på scenen, det var obeskrivligt, helt galet! Att se dem, att dem existerar och jag skakade så mycket att jag inte kunde hålla i kameran. Det var helt helt otroligt. Dem har blivit verkliga!