I somras fick jag diagnosen "specifik läs och skrivsvårighet". En light-variant av dyslexi kan man säga.
Mina föräldrar ville tidigt kolla mig för dyslexi. När jag var elva fick jag träffa en psykolog som skulle göra ett antal tester på mig. Felet var att detta var inte ett dyslexitest utan ett intelligenstest för att mäta IQ, som det inte alls var något fel på. Att detta var fel test uppkom senare och det hela rann ut i sanden.
Jag testades aldrig för dyslexi.
Under mellanstadiet fick jag extralektioner i svenska och gick på högläsning med speciallärare. Jag genomgick högstadiet med svensk/engelska som mitt andra språk istället för spanska, franska eller tyska. Jag hade privatlektioner i engelska i högstadiet, och varannan vecka hade jag sju lektioner engelska i veckan. Jag gick även här på högläsning med spec. lärare och tränade på att läsa och en del svenska-undervisning.
Grundskolan gav mig enorma möjligheter och hjälp jag inte hade klarat mig utan. Jag fick inga hjälpmedel eller några verktyg som hjälpte mig hemma. Det var hjälpen från lärarna.
På gymnasiet var hjälpen slut. Jag kämpade mig igenom de tre åren. Flera ämnen fick jag kämpa med för att ens klara. Men jag tänkte efter. De egna valen lade jag på kurser som jag trodde var intressanta för att det skulle vara lättare men också mycket B-kurser för att kunna söka på en bred bas. I efterhand var det bra.
Det enda jag fick hjälp med var matten. Min mormor kände en gammal mattelärare som jag fick lektioner av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar