Fifty Shades of Grey: Ett kommentatorsprojekt Kapitel 5-6

Här kommer kommentarerna för stundande kapitel.

Sara kommenterar:

När man inser att vem som helst kan publicera en bok. Till och med dem som inte kan skriva.

Det finns en liten regel inom skrivandet som lyder: Show, don’t tell som innebär att man genom händelser, dialog och uttryck som berätta sin historia istället för att bara rakt uppochner berätta vad det är som händer. Detta ger läsaren en bättre inblick i karaktärerna och får dem att känna sig mer involverad i boken. Till exempel, istället för att säga: person x blev rädd, kan man säga: person x bleknade. Detta är någonting som James inte använde sig av eller inte kunde använda särskilt bra. Hon har istället valt att använda sig av konsten att upprepa vart och vartannat ord samt att fylla sina texter med tankar och en sådan insikt i Anas huvud att det känns för nära. Man vill komma en karaktär nära (speciellt en huvudkaraktär) men det betyder inte att man vill veta precis allt. Varenda sak som far genom Anas huvud är nedskrivet och det gör att man snart tröttnar på henne. James berättar för mycket och mystiken är borta. Man får aldrig en chans att skapa en egen uppfattning kring Ana utan allting står alldeles för klart svart på vitt. Man vill som läsare gissa till sig vissa saker, man vill ha mystik och man vill ha komplexa karaktärer. James förstörde det genom att berätta för mycket. Hon visar för lite. Det kommer dock dialoger då hon visar för mycket, då hon kastar ur sig handling som det aldrig ens har nämnts om tidigare. Konsten att skriva handlar om att balansera precis mellan dem båda, och James tippar hela tiden över på den ena sidan av denna osynliga linje.

Jag tänker att sådant skrivande är okej när man skriver fanfiction (eftersom det tyvärr fortfarande finns en viss underton att fanfiction inte ska tas alldeles för allvarligt) eller när man bedriver en blogg. Men när man ska publicera en bok bör man läsa igenom sin text en till tio gånger mer än vad man kan tycka är onödigt för att se till att man får ett så bra resultat som möjligt. En bok är oftast inte någonting som bara en föräldrar och morfar kommer att läsa, det är någonting som kan hamna i händerna på främmande människor och som kan komma att påverka dem – vilket ju är så med fallet med Fifty. Men eftersom Fifty tog vägen genom att publiceras utan att gå genom ett ”riktigt” bokförlag. De första böckerna/utgåvorna var e-böcker från ett förlag i Australien som levde på att bloggar och recensioner och att människor pratade med varandra tillräckligt mycket om boken för att den skulle sprida och sälja. Och jag tror nog att det var det ända sättet som en bok som Fifty skulle kunna släppas. Fortfarande på grund av hur den är skriven och inte på grund av handlingen, Fifty är trots allt långt ifrån den första erotiska boken. Jag har svårt att se en bokagent som hade velat ta på sig det här manuset utan att tänka hur mycket som skulle ha behövts redigerats för att det skulle bli en ordentlig bok men de akter som behövs. För Fifty är också så unikt skrivit att den egentligen inte har en någon början, mitt eller ett slut. Allting bara händer. Om man är riktigt petig så ramlar inte handlingen in förens i bok tre (och om man ska vara lite mindre petig så kan man säga att slutet av tvåan är när serien tar sin början). Men eftersom Fifty pratades så mycket om så köpte ett förlag till slut upp den och då var skadan redan skedd med det språkliga och det är därför vi nu här i Sverige kan sitta med en (eller i mitt fall två) kopior av boken i knäet och markerna med röd penna där det känns så himla fel.

Nu känns det som jag har varit fruktansvärt kritisk här. James har faktiskt lyckats med några små meningar. Hon har fått en viss humor på sitt brittiska lilla sätt, men det är så sällan och kommer så plötsligt att man inte riktigt förstår vad det är som har hänt innan det är försent och skämtet liksom rinner ut i sanden och tas över av tramset igen.

Det här skulle vara ett projekt att kommentera vad som händer i boken också, men jag har precis sagt att Fifty ju inte har någon handling. Och det är jäkligt svårt att kommentera någonting som inte händer.

Bissen kommenterar:

Ana beskrivs hela tiden som den lilla oskyldiga, blyga och tysta personen. Jag undrar var den människan tog vägen. För med tanke på hennes kommentarer i de här kapitlena kan man börja undra om hon verkligen är så bly som hon vill framställas.

Varifrån får man annars utmanande kommentarer som verkar slinka ur hennes mun då och då som tydligen får Christian att ”flämta till” och tydligen verka chokad.
Hon är alldeles för trygg i sig själv mot vad James vill framställa henne som.
Till exempel känner man sig inte trygg av att vakna upp i en okänd omgivning när man var avsvimmad när man kom dit.

Ana tycks inte heller lägga någon större vikt vid att papper behöver skrivas på ”innan han får röra henne igen”. Vid den kommentaren borde hon ana ugglor i mossen men väntar istället villigt på en förklaring. Något som också borde oroa är att hon faktiskt tänker ”vad tänker han göra med mig?”, en känsla man inte borde förtränga? Något som också oroar är att hon inte verkar minsta berörd av att hon måste skriva på ett sekretessavtal, utan gör det gladeligen för att hon ”ändå inte diskutera vad som händer mellan dem”. WHAT?! Alla pratar väl om något? Slå mig i huvudet om jag har fel, men det var det löjligaste jag har hört!

Allt som Christian gör verkar mest vara kontrollerande. Varför får man inte ha blött hår? Han ville kontrollera att hans läderklädsel inte blev förstörd och körde henne till sitt hotell istället för hem till sig… Snarare en ursäkt för att kontrollera att hon var okej. Dessutom kan det inte ha varit särskilt långt till nått av ställena.

Christian verkar ändå försöka vara lite ansvarstagande och förnuftig genom att förvarna henne. Tex att inte skriva på papper hon inte läst osv. Ändå verkar hennes våghalsiga sida (var nu den kom ifrån) ta över.

[Kapitel 3-4]